Det handlar aldrig om det ni bråkar om

Hela målet med parterapi är egentligen att lära dig att stanna kvar hos dig själv.

Vilket kanske kan låta lite flummigt men under ytan av kommunikationsfärdigheter, rättvisa gräl eller att lära sig uttrycka sina behov så finns ett djupare mål med relationsarbete. Målet är att lära varje partner att kunna stanna kvar i sitt eget obehag, i sin egen inre värld, utan att omedelbart behöva göra något åt det.

För så är det ju att nästan varje gräl du har med din partner handlar egentligen inte om det ni verkar bråka om. Det handlar om det obehag som uppstår inne i era egna kroppar, och oförmågan att stå ut med det obehaget utan att agera på det.

Din partner säger något som landar fel. Kanske en ton du inte väntade dig. Kanske en kommentar som river upp ett gammalt sår. Kanske bara sättet de suckade på när du nämnde vilken tid du skulle komma hem imorgon. Vad det än är så aktiveras något i din kropp. Ett särskilt slags inre oväder drar in. Bröstet spänns. Magen knyter sig. Värmen stiger. Nervsystemet går i gång.

Och det är här vi ofta går fel i våra relationer. För det som händer nu det sker i dig. Det sker i din kropp. Det är en signal om att något inom dig har blivit berört. Men du upplever det inte alltid så.

Du upplever det som något din partner gjorde mot dig. Du upplever det inre ovädret som ett bevis på att de gjort något fel, orsakat känslan du har. Så du reagerar. Du gör något åt obehaget.

Du snäser åt dem. Himlar med ögonen. Blir tyst. Tar upp något annat de gjorde fel förra veckan. Går ut ur rummet. Förklarar varför deras ton var olämplig. Föreläser om hur de borde ha sagt det i stället. Du startar ett gräl som på ytan handlar om det som just hände, men som egentligen handlar om att bli av med obehaget i din kropp genom att göra dem ansvariga för det.

Det här händer hos nästan alla vuxna i nästan varje konflikt vi har i våra relationer. Du tar obehaget som pågår i din kropp och försöker lägga det utanför dig själv. Du försöker göra din partners beteende till orsaken till din känsla. Du försöker få ut obehaget ur dig genom att lägga det på den andra.

Din partner, som har sitt eget inre oväder, gör samma sak och nu finns det två människor i ett rum, båda med starka inre upplevelser, båda ovilliga att ta ansvar för det som händer i deras egna kroppar. Och ni båda försöker bli av med upplevelsen genom att göra den andre ansvarig för att lösa den.

Men så här är det, du kan inte få någon annan att ta bort ditt obehag ur din kropp. Du kan skrika på din partner. Skam belägga. Straffa. Kräva en ursäkt. Men sen är det ofta så att även om din partner gör allt det där, så stannar obehaget kvar i dig, för obehaget var aldrig deras från början.

Arbetet handlar om att känna obehaget, i din kropp, i realtid, utan att omedelbart göra något åt det. Det låter enkelt. Det är i själva verket en av de svåraste saker en vuxen människa kan lära sig.

För obehag är obehagligt. Det är därför det heter obehag. Din kropp vill att det ska försvinna.

Men ett sätt att komma närmare dig och själv och din partner är att istället fråga dig vad det här obehaget egentligen berättar?

Din partner säger något som aktiverar dig. Kroppen går igång. Du känner värmen, spänningen, impulsen att reagera. I stället för att reagera stannar du upp.

Du lägger märke till vad som händer inom dig. Du känner obehaget. Du agerar inte på det. Du skyller inte på din partner för det. Du försöker inte få dem att göra något för att få det att försvinna. Du stannar bara kvar hos det. Du låter det röra sig genom kroppen.

Du låter det visa vad det egentligen handlar om. För obehaget är information. Det pekar mot något inom dig. Kanske ett gammalt sår. Kanske en rädsla. Kanske ett behov du inte satt ord på. Kanske ett minne. Kanske en berättelse du säger till dig själv om det din partner just gjorde. Obehaget har ett innehåll. Det innehållet finns under impulsen.

Om du stannar kvar i obehaget kommer innehållet upp till ytan. Och när innehållet har kommit fram kan du prata med din partner om det utan att göra dem till måltavla.

Du kan säga:

”Något hände inom mig när du sa det där. Jag vet inte riktigt vad ännu. Jag vill förstå det innan jag reagerar.”

”Jag märker att jag reagerar starkt. Jag tror inte egentligen att det handlar om exakt det du just sa. Jag behöver en stund.”

Parterapi, när den fungerar väl, handlar om att lära båda parter att göra detta. Att stanna kvar hos sig själva. Att känna vad som händer i våra egna kroppar utan att göra den andre ansvarig för det. Att ta ansvar för sitt inre oväder i stället för att skylla det på personen mitt emot.

Om du kan lära dig det, även delvis, kommer du förändra varje relation i ditt liv. Inte bara relationen till din partner. Relationerna till dina barn. Dina föräldrar. Dina vänner. Dig själv.

Det är ett livslångt arbete. Det blir aldrig färdigt. Du fortsätter bara öva, varje gång obehag uppstår, resten av livet.

Hela målet med parterapi är att lära dig att stanna kvar hos dig själv.

Det är svårt arbete. Livslångt arbete. Men det är också där verklig närhet börjar.