Vad vill du bli ihågkommen för?

Det är en fråga som kan kännas både vacker och lite obekväm. Vi närmar hos Allhelgonahelgen och vi är många som kommer tända ljus och tänka på dom som vi saknar. Och det är också ett tillfälle att fråga dig själv hur du vill att andra ska tänka på dig.

Kanske vill du bli ihågkommen som någon som brydde sig om andra, men som också vågade bry sig om sig själv. Som någon som kunde sätta gränser när det behövdes och samtidigt vara generös. Som någon som vågade leva nära det som faktiskt var viktigt, även när det ibland innebar att säga nej till sådant som omgivningen tyckte att du borde göra. För när vi tänker på livet på det sättet blir det tydligare att våra värderingar inte främst finns i det vi säger att vi tycker är viktigt, utan i det vi faktiskt gör med vår tid.

Att tänka på att livet är ändligt kan förstås kännas mörkt, men det kan också vara ett sätt att vakna. För det finns kanske ingen bättre påminnelse om vad som är viktigt än insikten om att tiden faktiskt är begränsad. När vi påminns om att vi inte har hur många dagar som helst kvar kan sådant som tidigare känts väldigt viktigt plötsligt få en annan betydelse. Den där diskussionen som tog så mycket energi kanske inte längre känns lika viktig. Behovet av att prestera för att bevisa något kanske börjar kännas mindre angeläget. Och kanske blir det tydligare att det finns människor du vill ringa, en relation du vill ta bättre hand om eller en del av dig själv som du alldeles för länge har skjutit åt sidan.

För ibland lever vi som om det riktiga livet ska börja senare. När jobbet lugnar ner sig. När barnen blivit större. När ekonomin är bättre. När vi gått ner de där kilona. När huset är färdigrenoverat. När vi har semester. När vi känner oss mindre stressade. När vi äntligen har tid.

Men livet väntar inte på den där perfekta tidpunkten. Livet pågår redan.

Och kanske är det just därför frågan om vem vi vill vara är så viktig. För även om vi inte kan bestämma allt som händer i våra liv kan vi ofta påverka hur vi möter det som händer. Vi kan inte styra över vad andra människor gör eller säger. Vi kan inte förhindra att någon vi älskar blir sjuk, att en relation förändras eller att livet ibland tar en riktning vi inte hade tänkt oss. Vi kan inte välja vilka känslor som kommer eller vilka tankar som dyker upp. Men i många av livets små ögonblick kan vi ändå fråga oss:

Vilken typ av person vill jag vara i mitt liv? Hur vill jag att det ska kännas för människorna omkring mig att ha mig nära? Vad vill jag lägga min tid på, om jag påminner mig om att tiden faktiskt är begränsad? Och vad finns det som jag kanske redan gör, helt naturligt, som säger något om vem jag vill vara?

Du behöver inte förändra hela ditt liv för att börja leva mer i riktning mot det som betyder något. Ibland kan det börja mycket mindre än så.

Med att lägga undan telefonen och verkligen lyssna.

Med att ringa någon du saknar.

Med att säga det där du länge tänkt men inte sagt.

Med att vara mer närvarande vid middagsbordet.

Med att sätta en gräns. Med att ge dig själv samma förståelse som du så lätt ger andra.

För det är i de små ögonblicken som livet faktiskt blir till.

Det är inte vad du lyckades hinna med som kommer att berätta vem du var. Det är hur du använde tiden du fick. Hur du mötte människorna du älskade och hur du behandlade dig själv.